Marie Öhrn – Teater, Musik, Text

Här är skåpet som Sven hade

– ett allkonstverk om sorg och kärlek.

Du har 10 minuter på dig att lämna ditt hem. Vad tar du med dig?

Så ser verkligheten ut för miljoner människor idag.

Jag är uppvuxen i en tid då vi sparade allt som kunde vara bra att ha. Snörstumpar, pennstumpar, plastpåsar, skruvar, uträtade spikar, muttrar … allt. I början av 1970-talet flyttade jag ihop med Sven. I lägenheten stod ett högt skåp från Harry's, klädesaffären där han arbetade. Skåpet hade en mängd lådor med en mängd små fack där vi kunde samla grejor. Och det gjorde vi. Vi samlade udda, speciella, knäppa, fina saker i skåpet för att – de kan vara bra att ha om vi ska göra dockteater en dag. Vi samlade kasettband, ep-skivor, diabilder, teckningar, kollage, filmstjärnor. Vi utbildade oss båda inom teater och film, och gick sedan olika vägar.

Nu är Sven död och det är dags för dockteatern. Skåpet vibrerar av ljud, av musik. Skåpet öppnas. Tingen har dofter, former, berättelser som får mig att minnas hans liv, vårt liv och även saker som kommit till efter att jag lämnade. Vykort från semestrande vänner och brev som har skrivits i raseri, förtvivlan eller stunder av passion, men aldrig skickats. Skåpet vibrerar och genererar berättelser, musik.

Catharina Backman, kompositör, musiker och konstnär komponerar en monologaria om sorg och kärlek och minne och ting för föreställningen. Hon arrangerar befintlig musik som var viktig för Sven, som hade ett brett musikintresse. Han hade en stor vinylsamling. Han sjöng ofta schlagers från första halvan av 1900-talet. Och det finns kassettband där han sjunger folkmusik i stämmor med sig själv. Så som vi många gjorde på 1960–1970-talen.

Här är skåpet som Sven hade är ett allkonstverk om sorg och kärlek. Det handlar om att ta tillvara sorgen, att arbeta sig igenom den. Att förlora sitt livs bästa vän är en av livets tyngsta kriser. Det är att förlora den som betyder livet. Vart tar en vägen med sin längtan?

Skåpets ska ljuda, berätta, sjunga om alla de många små händelserna i ett liv. Sjunga om kärlek, om att inte förminska det lilla. Det finns en röd tråd, men inte en sammanhängande berättelse.

Några i publiken kanske kommer att undra vad sakerna kan vara värda nu.

Andra suckar över allt skräp och åldrande. De har tömt en anhörigs dödsbo och vet vad ett gammalt körkort eller en dinkytoy-bil är värd i hjärtat bortom leksaksauktionernas budande. Men verket vänder sig även till dem som inte orkar eller vill och behöver säga »Släng skiten. Vi kan inte spara allt.« Kanske till och med till dem som vill ta ansvar för sina efterlevande genom att dödsstäda.

En första visning av en del av arbetet blir i 10 januari 2018 i Stockholm.

Allkonstverket har ekonomiskt stöd av Stockholms kulturförvaltning.


Kontakt

E-post:

Telefon: 0733-74 84 13